Sjukhushästen sprider tröst och glädje

Vi på Clear Round är stol­ta att spons­ra Sjuk­hus­häs­ten och hans vän­ner i deras vik­ti­ga arbe­te. Vår med­ar­be­ta­re Chris­ter Bar­re­gren följ­de med Lou­i­se Chat­te­li på ett besök på ett vård­hem i Söder­täl­je en blå­sig dag i feb­ru­a­ri. Här är hans rapport.

För­fat­ta­re: Chris­ter Barregren

Kani­nen Lill­fot och mini­pon­nyn Snö­boll gil­lar att leka till­sam­mans och sover till­sam­mans på nat­ten. Dess­utom job­bar de till­sam­mans, besö­ker sjuk­hus och sju­ka barn hem­ma, ofta till­sam­mans med hun­den Chip. De är någ­ra av de djur som arbe­tar i den ide­el­la för­e­ning­en Sjuk­hus­häs­ten och hans vän­ner. För­e­ning­en över­le­ver på bidrag och drivs av eldsjä­len Lou­i­se Chatteli.

– Sjuk­hus­häs­ten och hans vän­ner spri­der gläd­je och ger stöd till sju­ka barn och deras famil­jer runt om i lan­det. Vi besö­ker sjuk­hus och hos­pice och åker även hem till svårt sju­ka barn, som får pal­li­a­ti­va vård i hem­met, berät­tar Lou­i­se Chatteli.

Just den­na dag i feb­ru­a­ri, då jag får föl­ja med, ska Lou­i­se Chat­te­li besö­ka ett vård­hem i Söder­täl­je. Det­ta besök sker i sam­ar­be­te med Kul­tur 365, som i pro­jek­tet Playmä­k­ers akti­ve­rar pen­sio­nä­rer med allt från cho­klad­prov­ning och ope­ra till cir­kus och älg­jakt inomhus! 

– Vi ska besö­ka fyra grup­per på fyra vånings­plan, så Snö­boll får åka hiss i dag, säger Lou­i­se Chat­te­li. Men först ska vi kol­la gol­ven. Om det är hala golv mås­te snö­boll ha skor på sig.

Jose­fi­ne Kraft och Turid Eke­fjord från Söder­täl­je 365 möter oss och visar var vi ska vara. Någ­ra av de äld­re sit­ter redan och vän­tar. And­ra kom­mer med sina rul­la­to­rer eller stöd­da av ett vård­bi­trä­de. Lou­i­se säger att per­so­na­len fått nog­gran­na instruk­tio­ner att inte klap­pa häs­ten. Besö­ken mås­te ske på dju­rens villkor. 

– Även per­so­na­len blir glad när det kom­mer en häst på besök, de vill gär­na klap­pa Snö­boll och ta sel­fi­es för att visa sina barn, men det finns en gräns för hur myc­ket upp­märk­sam­het Snö­boll orkar med på en dag. Där­för är jag mån om att de äld­re ska få tid med honom. Det är ju för deras som vi kommer.

Att de är efter­läng­ta­de märks tyd­ligt. Det lig­ger för­vän­tan i luften. 

– I dag har vi en kvart unge­fär för var­je grupp, men nöjet varar läng­re än så. Per­so­na­len bru­kar berät­ta att de äld­re talar om besö­ket i vec­kor i för­väg. Sedan kan de pra­ta om den i fle­ra vec­kor efteråt. Så även om vi är här en kort stund, så varar besö­ket länge, säger Lou­i­se Chatteli.

Vi har kon­trol­le­rat var vi ska vara, per­so­na­len har sina instruk­tio­ner, gol­ven är bra. Nu är det dags att häm­ta dagens huvud­per­so­ner. Pon­nyn Snö­boll har fått hatt och slips. Kani­nen Lill­fot lig­ger trygg i Turids famn. Jose­fin går före och öpp­nar dörrar. 

Den förs­ta grup­pen sit­ter i en halv­cir­kel när vi kom­mer in. Alla får chan­sen att klap­pa både Snö­boll och Lill­fot. Många av dem är upp­väx­ta med egna djur och besö­ket väc­ker trev­li­ga min­nen till liv. De klap­par och pra­tar och beröm­mer Snö­boll och Lill­fot för att de är så lugna.

Lou­i­se Chat­te­li är kon­cen­tre­rad. Även om Pon­nyn Snö­boll är både van och lugn så är han fort­fa­ran­de en häst – och han är inom­hus med myc­ket folk omkring sig. Om han kän­ner sig trängd kan han bac­ka undan. Men Lou­i­se lot­sar vant runt honom och matar honom med knäckebröd.

Vid ett till­fäl­le frus­tar Snö­boll till och då utbry­ter jubel och skratt. Snö­boll ver­kar upp­skat­ta det och frus­tar lite till. Lou­i­se berät­tar efteråt att han gör så om någon luk­tar för starkt, av par­fy­mer eller krämer. 

Innan vi går bugar Snö­foll och visar med hovar­na att han kan räk­na. Ett litet trick som livar upp alla, utom kom­pi­sen Lill­fot, kani­nen som ver­kar ha som­nat på Turids arm. 

– Det är ing­et dumt jobb, säger Turid. Att lig­ga på någons arm och bli klap­pad och beund­rad. Sånt jobb skul­le man ha!

Turid Eke­fjord är en ung, aspi­re­ran­de skå­de­spe­la­re. Hon tyc­ker att job­bet som Play­ma­ker på Kul­tur 365 har många lik­he­ter med tea­ter­värl­den: pla­ne­ra oli­ka event, stå på ”scen” och under­hål­la människor.

Men sche­mat är strikt. Medan vi besö­ker en grupp på bot­ten­plan sam­las näs­ta ny grupp på våning­en över. Hela besö­ket varar 45 minu­ter. Sedan är det dags att resa hem till stal­let igen. 

Det slår mig att des­sa besök, som vi kan föl­ja på Lou­i­ses soci­a­la medi­er, enbart är en bråk­del av allt arbe­te som hon läg­ger ner. Hon har sju häs­tar, en hund och fyra kani­ner. Och just nu tar hon dess­utom hand om två ompla­ce­ra­de pape­go­jor som får sepa­ra­tions­ång­est och skri­ker var­je gång hon läm­nar rummet. 

Hur  orkar hon? Lou­i­se skrat­tar när hon hör frågan.

– Det är många som säger att de ock­så vill job­ba med det här. Då bju­der jag hem dem till mig så de får pro­va på. En del kom­mer men ing­en har stan­nat läng­re än ett par dagar. Sedan inser de hur myc­ket jobb det är. Det här är ing­et jobb, det är en livs­gär­ning, säger Lou­i­se Chatteli

I USA är det gans­ka van­ligt med sjuk­hus­häs­tar, men i Sve­ri­ge är Lou­i­se ensam.

– Det hade varit skönt om vi var fler som job­ba­de med det här, som ett team. Det är slit­samt att dri­va det här helt själv, säger Louise.

Nu på vin­tern 2023 besö­ker Sjuk­hus­häs­ten och hans vän­ner vård­hem i Söder­täl­je. När våren kom­mer ska de besö­ker sjuk­hus, inte minst under hög­ti­der­na. Då kan de ha rik­ti­ga före­ställ­ning­ar på oli­ka teman. Då är de utom­hus. Ofta på sjuk­hu­sets par­ke­ring. Och de barn som är för sju­ka för att gå ut, får tit­ta på genom fönstret. 

Sjuk­hus­häs­ten och hans vän­ner åker även hem till svårt sju­ka barn, som får pal­li­a­ti­va vård i hem­met. Det mås­te vara väl­digt tungt att träf­fa barn som är i slu­tet av sina liv. Hur orkar Louise?

– Jag själv drab­ba­des av för­lust och sorg som ung och fick myc­ket tröst av dju­ren. Där­för vet jag vil­ken kraft och gläd­je som dju­ren kan ge. Inte bara till bar­nen som är sju­ka, utan även till deras sys­kon som ock­så behö­ver tröst och gläd­je. Även jag får kraft från gläd­jen som des­sa besök ger. Det är det som får mig att fort­sät­ta, år efter år, trots att det är tungt och svårt att få ihop rent eko­no­miskt, säger Lou­i­se Chatteli. 

Hem­ma vid Spar­re­holms slottts­gård, där Lou­i­se bor, vän­tar res­ten av dju­ren. Någ­ra häs­tar som i stal­let ska få kom­ma ut. Kani­nen Lill­fot vill gå in i vär­men. Lou­i­se moc­kar och stä­dar ur häst­last­bi­len. Det är myc­ket arbe­te kvar innan dagen är slut.

Jag tac­kar för mig och läm­nar till­ba­ka väs­ten som jag med stolt­het burit under dagen. På den står det Sjuk­hus­häs­ten och hans vän­ner. Under en dag var jag en av des­sa vän­ner. Det var en fan­tas­tisk dag. 

Väl hem­ma sur­far jag in på sjuk­hus­häs­tens hem­si­da och anmä­ler mitt intres­se att bli fad­der. Som fad­der stöt­tar man inte bara verk­sam­he­ten eko­no­miskt, utan får även kom­ma till­ba­ka och träf­fa Sjuk­hus­häs­ten och hans vän­ner på Spar­re­holm under som­ma­rens fadderdagar. 

Jag ser redan fram emot det.